Jag heter Linnéa Larsson, är 27 år, har en ettårig dotter och jag drabbades av spottkörtelcancer i våras. Under den här perioden tränade jag för att uppfylla en av mina drömmar – En Svensk Klassiker. Jag har alltid velat göra en klassiker och i år var det äntligen dags. Vasaloppet tog jag mig igenom utan någon nämnvärd erfarenhet av längdskidåkning. Nästa utmaning var Vätternrundan som innebär 315 km cykling, min på pappret bästa gren. 4 dagar innan jag skulle ställa mig på startlinjen fick jag veta att jag hade spottkörtelcancer. Det hela började med att jag hittade en liten knöl i kinden, som på någon månad hade växt sig stor som en vindruva. Den opererades bort i slutet av maj och i mitt huvud var problemet löst. Beskedet om att det var en elakartad tumör fick jag bara några dagar innan Vätternrundan. Tankarna snurrade. ”Måste jag avstå loppet? Krävs det fler operationer? Kommer jag att bli frisk? Jag har ju så många drömmar att uppfylla.” Jag tog mig igenom Vätternrundan, men de 10 första milen var tuffa. Jag simmade även Vansbrosimningen 3 km i början av juli, trots att läkarna ville att jag skulle opereras veckan innan. Jag flyttade fram operationen och gjorde den efter loppet. Jag har hela tiden känt att jag behöver göra saker som får mig att må bra, för att inte bli sjukare än jag redan var. Operationen gick bra och jag är idag slutbehandlad, dock kommer det att krävas många och täta kontroller framöver. Under Vätternrundan kände jag att jag vill göra något mer för alla som drabbas. Därför startar jag en insamling för Ung Cancer inför mitt sista lopp i En Svensk Klassiker – Lidingöloppet. Som en symbol för min egen resa. Jag har uppfyllt en dröm, samtidigt som jag gått igenom en mardröm. Ingen ska behöva gå igenom skiten ensam. Fuck Cancer!